Glädje och stor sorg

Valparna fortsätter att utvecklas fint. Alla har ökat rejält i vikt sedan jag började ge dem mat 4 gånger om dagen. Det syns inte minst på lillkillen, Percy, som när jag vägde dem i torsdags hade ökat 400 gram på en vecka mot tidigare 100-200 gram!
De får nu vara med i lägenheten ganska mycket på dagarna för att vänja sig vid alla ljud och allt annat som förekommer i det dagliga livet. Vi har också haft en hel del besök den gångna veckan av valpköpare, vänner och uppfödare av andra raser. De klarar det här väldigt bra, och kopplar av och lägger sig och sover när de blir trötta även om det är folk här. Vilar en stund och sätter sedan igång och leker och busar igen. Alla 4 är mycket öppna och glada i folk precis som mopsvalpar ska vara.
Igår satte jag på dem halsband för första gången och det var inga som helst problem. Nu är det lite lättare även att se vem som är vem, även för mig, när de far runt och leker.

Igår var jag tvungen att fatta det svåraste beslut man har som hundägare, nämligen att låta Selma somna in. Hon har haft en del problem den senaste tiden och jag borde nog kanske tagit det här beslutet litet tidigare egentligen, men ibland är det svårt att släppa taget och inse vad som är bäst. Hon lämnar ett enormt tomrum och saknaden är enorm. Selma har varit helt underbar med whippetvalparna ute hos Åke, de har legat tillsammans med henne och sovit och trots att det varit väldigt trångt mellan varven så har hon funnit sig i det.
Härhemma har hon varit helt otroligt med Märtas valpar när de har börjat vara med mera. De har legat hos henne, lekt i bian där hon legat och hon har varit otroligt tolerant med dem och låtit dem klänga och bita i henne. Detta trots att hon inte brydde sig om sin egen valp när han föddes för 5 år sedan.
Ett svårt beslut, men ett rätt beslut och nu har hon det bra i hundhimlen tillsammans med bl a TintTin och Sune. Har varit jobbigt det här året för jag har förlorat 3 hundar på mindre än ett år. Men det är ju avigsidan med hundägandet tyvärr. TinTin och Selma hann ju komma upp i ålder men Sune fick jag ju ta bort i förtid pga att han var vingelmops.

En liten efterträdare till Selma kommer att finnas kvar här, när de övriga valparna åker, och jag hoppas att hon kommer att få en del av det underbara väsen som Selma var. Vi fick 7 fina år tillsammans och det är jag tacksam för.

Här kommer lite blandade bilder från senaste veckan.

Ute för första gången i Tystberga

 

Selma är barnvakt

Puss på dig mamma

 

Thomas och Clarabella pratar med farmor

Skönt att sova med mamma efter mat och bus

Thomas håller koll

Selma på sin favoritplats i soffan

Valparna 6 veckor!

Tänk vad tiden går och e små svartingarna är nu 6 veckor, lite drygt. Alla utvecklas jättefint och ökar i vikt, någon lite extra mycket! men han har hela tiden hållit sig framme extra! Alla mår bra även om Thomas/Sune hade lite problem i måndags mest beroende på att han är så otroligt glupsk. Hursomhelst så gick det över tämligen fort och efter ett knappt dygn var han sitt vanliga busiga, matglada jag igen.
I tisdags hade jag besök av kennelkonsulenten dels för att titta på mina valpar men också för att upprätta ett besöksprotokoll. Detta för att jag ska ha ryggen helt fri p g a en massa skitsnack och falska rykten som sprids. Men det fanns absolut ingenting att klaga på, idel lovord både om valparna och hur jag har dem, likväl som mina 3 vuxna hundar! Känns jätteskönt. Passade på att ordna med försäkringarna också eftersom de ju blev 6 veckor i torsdags, vilket ju är den "magiska" gränsen för att man ska kunna försäkra dem. Nu ska de bara registreras också, vilket jag ska göra i veckan som kommer.
Har även haft besök av uppfödare av andra raser och det har varit roligt att prata om skillnader och likheter när det gäller valpar och deras utveckling. Det är dessutom bra för valparna att träffa olika människor. På måndagen var Hanna här ett tag och hon "älskar" fortfarande valparna och kunde inte förstå att hon inte fick ta med sig en av dem hem!!!
Den här helgen är vi i Tystberga och det var märkligt att se hur enkelt valparna fann sig till rätta här. Bilresan gick alldeles utmärkt, ingen som mådde illa eller var speciellt rädd. De satt i sina burar och kollade lite i början men sedan la de sig ner. Det enda jag märkte igår var väl egentligen att de reagerade när de andra hundarna skällde. De är ju bara vana att höra Blackie och Märta, Selma skäller ytterst sällan, så det var ju lite andra ljud.
Om det hade varit lite torrare i gräset hade de faktiskt kunna få komma ut idag eftersom det är så fint väder, men det får vara, för jag vill inte riskera att de blir kalla.
Här nedan kommer lite blandade bilder på dem.

Russin sover med Ikearåtta som kudde!

 

 

Märta "pratar förstånd" med Thomas/Sune!

Märta kollar sina små när de leker.

 

Thomas/Sune har en dust med hallmattan!

 

Så här trött blev Percy efter bus med syskonen!

 

 

Tryggt att sova nära mamma på natten tycker Percy!

Valparna 5 veckor!

Ja så var det dags för lite uppdatering angående de små lakritstrollen!
De har nu blivit 5 veckor och är riktigt runda och goa, pigga och glada och väger mellan 1.025 och 1.425 gram, vilket är ganska bra vikter i den här åldern. De äter nu ett par mål om dagen med antingen gröt eller äggröra med rå nötfärs. Det gillar det jättemycket och 3 av dem har lärt sig att äta ur skålarna men lilleman, Percy, matar jag och då äter han hur bra som helst.
De tillbringar också tid utanför hagen ett par gånger om dagen dels i mitt sovrum och dels i köket, så de får upptäcka lite annat också.
Märta är mycket tolerant med dem och matar dem med jämna mellanrum under dagen och sover, om än motvilligt, med dem på natten. Hon vill helst ligga i min säng, men får inte göra det ännu för hon är dum mot Selma och det tolererar jag inte. Det är bara i min säng som hon är dum mot henne, ingen annanstans men det blir väl bättre när valparna är större och framförallt när de har åkt.
En tik blir ju kvar här, och en tik är ännu otingad, medan hanarnas nya ägare väntar "otåligt" på att de ska bli tillräckligt gamla så de får hämta hem dem.

Igår var jag och hjälpte till med en valpning, som tyvärr slutade med kejsarsnitt, men 3 levande fina valpar blev det i alla fall. Alla mår bra, men mamma är inte speciellt road av att dia dem för hon har ont i såret tydligen. Men förhoppningsvis löser det sig och de kan börja dia. Nu flaskmatas de och det är ju bökigt, men de måste ju få i sig något i alla fall.

På söndag har vi årsmöte i MopsOrden och det ska bli intressant att se hur den nya styrelsen kommer att se ut. Finns ju ett förslag från valberedningen, men man vet ju aldrig ändå.

Märta diar valpar och svalkar svansen!

Gott med frukost!

                                                                                              Gröt med nötfärs är gott!

 



 

                          Kollar livet utan för hagen!

 

                                                Thomas/Sune vill komma ut och leka!

 

Så här gott sover vi på nätterna med mamma!