En jobbig vecka

Förra söndagen var jag med om en whippetvalpning och jag kan ju bara säga att det var helt fantastiskt! Man ser verkligen att den rasen har mycket urinstinkter kvar och sköter det mesta själv. Prima var en helt otroligt duktig mamma, som tog hand om sina små direkt och skötte dem hur fint som helst.

Veckan som gått blev mycket jobbig. Förra torsdagen fick Sune, vad jag och veterinären, tolkar som en stroke och då fattade jag beslutet att han skulle få somna in. Men eftersom jag ville att han skulle ingå i "vingelmopsprojektet" dröjde det en hel vecka innan det var dags. Som alltid är det lika svårt och ännu svårare när det gäller en så pass ung hund, 5½ år, men allt gick så lugnt och fint till väga och han somnade i min famn, precis som alla mina hundar och katter fått göra (med undantag för ett par som somnat in själva under sömnen). Vill ju lämna mitt bidrag till det här mycket angelägna projektet då det visar sig att fler och fler hundar drabbas och det vore ju bra om man kunde hitta orsaken och om det är genetiskt betingat och hur i så fall arvsgången är.

På kvällen var jag barnvakt i Oxelösund och det var skönt att göra något helt annat, och ha någon annan att ägna mig åt. Hanna såg ju verkligen till att farmor var sysselsatt!

I  måndags fick jag mina nya glasögon och det är riktigt skönt att kunna se ordentligt!

I tisdags var det dax för tandläkarbesök som förutom undersökning, tandstensskrapning och ett par röntgenbilder bestod av mycket "hundsnack".

Sedan kan jag inte låta bli att tänka på min yngste son med familj som sedan någon månad tillbaka bor i Abu Dabi där Magnus forskar. Då jag inte har någon kontakt med dem, så får jag ju heller ingen information, men tänker mycket på dem och undrar hur de har det i det nya landet. Ibland är ju familjerelationerna inte som man skulle önska men det är ingenting som jag ska älta här, men min högsta önskan är att vi någon gång i framtiden ska kunna ha kontakt med varandra igen.